DOOM

• Genre: FPS
• Släppdatum: 13 maj 2016                    
• Utvecklare: id Software
• Utgivare: Bethesda Softworks
• Plattform: PC/PS4/XB1

Mycket mer klassiskt än Doom blir det inte i FPS-genren. Det var spelet som öppnade vägen för förstapersonskjutarnas och multiplayermatchernas spridning och är en betydande och inflytelserik del av spelvärlden. Inte sedan Doom 3 släpptes för 12 år sedan har något nytt spel i serien varit på tapeten, förrän nu. Och även om det av självklara skäl inte kan vara lika betydelsefullt som det första spelet, så råder det ingen tvekan om att DOOM är tillbaka.

Är det story och ”set pieces” man är ute efter så kan man dock skippa DOOM, för det är inget de har lagt någon större tid på. Du (marinsoldaten från Doom) vaknar upp fastbunden i ett blodigt rum i en övergiven bas på planeten Mars och blir genast attackerad av ett par demoner, eftersom basen är under demonisk attack. Upp till dig att stoppa demonerna igen, känns rätt bekant va? All story sker i själva spelet som i Half Life, så det finns inga mellansekvenser.

Spelmässigt är det ett FPS som skiljer sig ordentligt från mängden och det känns faktiskt som att spela en modern variant av Doom. Inget storyfokus som sagt. Inga linjära korridorer, kartorna i Doom är stora, tredimensionella och fulla av hemligheter och samlarsaker. Jag skojar inte, man måste ta fram kartan och vrida och vända på den ibland för att ens se var man är. DOOM försöker inte få en att framstå som en nybörjare med massa tutorials och hjälp.

Framförallt, inget coverskjutande där man gömmer sig och ploppar fram för att sätta headshots. Strafing är tillbaka! Alla fiender har attacker som eldbollar, raketer och sånt som kan undvikas enbart med reflexerna, utan att stå bakom skydd. Och temport är snabbt, riktigt snabbt. Står man still så dör man. Egentligen så går man bara från rum till rum och möter olika grupper av demonhorder men tack vare ett mycket tillfredsställande gunplay och roliga vapen så är det bara kul. Dessutom med klart utmanande svårighetsgrader. Ett nytt inslag som verkade tveksamt på förhand är att man kan gå fram till monster som är groggy efter några träffar och göra en brutal finisher. Detta är ett måste att använda sig av eftersom det ger liv. Utan regenererande hälsa är liv en viktig valuta så jag tar varje chans jag får att fylla på.

En sak som är intressant är hur de har löst motorsågen och BFG. De är inte en del av vapenhjulet utan har istället tilldelats varsin knapp, som ett slags nödlösning. Motorsågen dödar alla demoner direkt, men beroende på hur stark demonen är kostar det 1, 3 eller 5 bensin. Bränsle är dyrbart och finns sparsamt så det gäller att använda den i rätt situationer. BFG är bara helt badass förödande och använder ammo som förstås inte finns överallt. Bland de vanliga vapnen hittar vi en grym railguin, dubbelshotgun förstås och minigun. Alla vapen kan uppgraderas och har två sekundära funktioner. Man kan dessutom uppgradera armor, liv, ammokapacitet och själva rustningen – samt hitta retrobanor där grafiken är som på 90-talet med den klassiska musiken, så det lönar sig att utforska kartorna. Hittar man inte allt på en gång, och det gör man inte, så kan man återvända till dem när som helst från menyn.

Grafiskt körs det i 60 FPS och flyter på som smält smör på PS4, detta trots att grafiken är riktigt snygg och stämningsfull. Ljuseffekterna gör mycket för atmosfären och allt blod och gore är en del av Doom som man har lyckats med. Mars har heller aldrig sett snyggare ut. Demonerna är också en höjdpunkt, det var alltid spännande att se hur de gamla klassikerna skulle se ut i ny detaljerad form och jag kände direkt igen dem. Dessutom kan man gå in och kika och snurra på 3D-modellerna om man hittar dess samlarföremål.

Ljudet är en annan stapel i Doom, om jag blir väckt mitt i natten och någon säger till mig att börja vissla på en Doom-låt så är det inga problem. De nya låtarna har inte lika hög igenkänningsfaktor, men de har en rå metal-stil som funkar adrenalinhöjande under striderna och ligger och dunkar dovt i bakgrunden när man inte slåss. Ibland känner jag igen bitar av låtarna från retrospelen och jag önskar bara att de fortsatte, men tyvärr kör de sällan hela vägen så att säga. Så de gamla låtarna är bättre såklart, men de nya får jobbet gjort. Samma kompositör som i nya Killer Instinct för övrigt.

Även om kampanjen är den stora grejen med DOOM så finns även ett multiplayerläge som jag har testat lite kort. Jag tycker.. faktiskt att det är ganska bra. Till skillnad från dagens CoD där man dör om någon andas på en så tål man mycket i DOOM, när jag började spela så lyckades jag direkt smyga mig på en motspelare och sköt honom med en raket. Va? Dog inte? Sköt två till, men dö för fan! Sen såg jag att alla spelar med dubbelshotgun... vilket nu tillsammans med railgun är min favorit. Visst, de tål några smällar men det gör jag också och jag föredrar att spela så framför att dö utan att ha någon chans att värja sig.

En massa grjeer att låsa upp finns också, sjukt mycket armordelar för att skräddarsy sin karaktär, massvis med roliga taunts, färger, en del vapen, perks, ja en mängd saker för att få en att fortsätta spela.

Det enda jag tycker är dåligt är att man kan förvandla sig till demoner som är helt OP om man står på ett ställe på kartan när runan spawnar. Tycker de borde köra utan det.

Bristerna med kampanjen är en mindre bra ljudmix när det gäller monsterläten (varför hörs nästan endast stönandet från The Possessed?), checkpointsystemet är lite taskigt, och laddningstiderna är rätt långa när man dör eller laddar in ny bana. Usel lösning i menyn: spelet laddas i kampanjläge och vill man spela multiplayer så måste spelet starta om i multiplayerläge. Samma med SnapMap.

SnapMap? Ja det är en editor där spelarna kan skapa nya banor till communityt, där finns även möjlighet att spela coop. Detta läge är ihop med multiplayer avgörande för att hålla igång spelet när kampanjen är över efter cirka 12-14 timmar.

Slutsats: DOOM is back! Nya DOOM är en adreanlinpumpande, demonsparkande, strafespeedad metalhyllning till franschisen, med Big Fucking Guns och många påskägg för nostalgiker. Långa laddningstider och mindre bra checkpoints drar ner kampanjen, men det är fortfarande det bästa jag har spelat i FPS-väg på väldigt länge, t o m bättre än senaste Wolfenstein. Dock en helt annan upplevelse än dagens Call of Duty/Battlefield, så se upp om ni gillar story och häftiga sekvenser.