Once Upon A Time In Mexico: Superbit

Att påstå att Robert Rodriguez slog igenom med filmen Desperado vore en aningens grov underdrift från undertecknads sida. Snarare kan man konstatera att amerikanen likt sin kollega Quentin Tarantino skapade en helt ny subgenre huruvida actionfilm skulle te sig. Genom en natt kom han att gå från independentregissör till en av de riktigt stora elefanterna på scenen i Hollywood. Jag tillhör den trogna skaran beundrare som imponeras av personligheter likt Rodriguez, människor som inte bara funderar på att göra slag i saken utan faktiskt skrider till verket och gör realitet av sina visioner. Så Desperado satte som sagt vår regissör på kartan och sedan är resten filmhistoria. Eller kanske inte trots allt. År 2002 började det ryktas om ett nytt projekt signerat Robert Rodriguez som eventuellt skulle avhandla allas favorit El Mariachi. Mycket riktigt landade så ett år senare filmen Once Upon A Time In Mexico på biografer i land och rike. Men var det ett speciellt nödvändigt drag, behövde vi verkligen en uppföljare nästan tio år efter Desperado? Det fanns bara ett sätt att få svar på den frågan nämligen att fortsätta min utforskning av Superbit med El Mariachi del tre.

 

På en lokal sylta sitter den galne CIA-agenten Sands (Johnny Depp) och väntar på information från det enögda skumrasket Belini (Cheech Martin). Sands är ute efter en effektiv lönnmördare och Belini har precis rätt man för uppdraget: El Mariachi (Antonio Banderas) varpå cyklopen förtäljer en historia om en mordängel med en gitarr som även fungerar som kulspruta. OK så historien kanske är lite extra saltad men poängen är att denne gitarrist är precis vad vår agent eftersöker. Den en gång så effektive liemannen är numera gitarreparatör någonstans i en sömning håla i Mexikos ingenmansland. Detta skall naturligtvis snart komma att ändras åt det mer dramatiska hållet. Sands rekryterar El Mariachi i syfte att förhindra ett mordförsök på presidenten, planen har kläckts av den diaboliske knarkkungen Barillo (Willem Dafoe) och hans kumpan general Marquez, en man som vår bödel har ett horn i sidan för efter en konfrontation med dödlig utgång. Eller egentligen skall inte attentatet förhindras, CIA vill bara inte ha Marquez vid tronen. Naturligtvis drar sig inte den korrumperade Sands att likt marionettmästaren dra lite i trådarna för egen vinnings skull medan El har hela Mexikos öde på sina axlar. 

 

Alla som kan sin filmhistoria borde reagera redan vid beskådan av titeln till dagens recensionsobjekt, detta är nämligen inte en särskilt diskret vinkning om vad som komma skall. Once Upon A Time In Mexico skulle egentligen inte skapats men se hur ofta håller det resonemanget i Hollywood? Robert Rodriguez hade i varje fall inga som helst planer på att göra sagan om El Mariachi till en trilogi förrän han kom på bättre tankar tack vare sin polare Quentin Tarantino som föreslog en avslutande del som dessutom skulle fungera som en hyllning till de otaliga spaghettiwesterns som inspirerat såväl honom som Rodriguez. Sagt och gjort, vår filmskapare slog sig ner vid datorn och på mindre än en månad hade han spottat ur sig historien till den tredje delen om dödsängeln i svart. Nu blir i varje fall jag än mer imponerad och lätt grön av avundsjuka över den kapacitet som Rodriguez onekligen verkar besitta. Men är filmen något att hänga i granen kan man fråga sig, blev det ett hafsverk i och med en sådan kort tids bearbetning på idéstadiet? Om man säger såhär: en skribent klagade över att det inte finns tillräckligt med karaktärsutveckling att finna i Once Upon A Time In Mexico. Karaktärsutveckling? Har vi verkligen beskådat samma film undrar jag stilla när jag sitter i skenet av laptopen.

 

Vad kan man egentligen förvänta sig av en uppföljare till Desperado? Ja det är inte Kafkamaterial den saken är tämligen glasklar. Historien är inte det väsentliga i Once Upon A Time In Mexico även om den i mina ögon är betydligt mer raffinerad än Desperado. Nej återigen är det hantverket signerat Robert Rodriguez som är en av de stora behållningarna med denna avslutande del i trilogin om El Mariachi. Storyn cirkulerar fortfarande kring det numera klassiska temat hämnd och även om man har kryddat manuset med statskupper och korrupta federala agenter återstår fortfarande pudelns kärna och den är vendetta för gamla synder. Nej i mina ögon är det som sagt arbetet bakom kameran som verkligen lyfter denna uppföljare från dussinträsket. Somliga menar på att Rodriguez har plagierat, andra att han helt enkelt har utvecklats i sin berättarstil. Jag skulle nog vilja påstå att dagens recensionsobjekt är en kombination av dessa båda ting. Det går inte att förneka att det förekommer en tydlig doft av spagettiwestern över hela Once Upon A Time In Mexico och detta är helt klart ett medvetet drag från regissören tillika manusförfattarens sida. De svepande kameraåkningarna, närbilder som dröjer kvar till bristningsgränsen och klipptekniken är alltsammans en hyllning till Sergio Leone utan att det för den sakens skull andas plagiat. Återigen kan jag bara konstatera att ett brett flin infann sig på läpparna vid beskådan av dagens film och detta likt föregångaren Desperado bottnar i en sann skaparglädje som smittar av sig på åskådaren. Det är uppriktigt sagt så förbannat coolt genomfört utan att förlora innehåll att det är bara till att återigen lyfta på hatten åt Rodriguez som lyckas skapa en uppföljare som känns fräsch i jämförelse med många andra verk i genren.

 

Här kommer vi till en ganska intressant detalj gällande Once Upon A Time In Mexico nämligen formatet på bilden. Denna Superbit-utgåva av filmen presenterar bilden i 1.78:1 som är anamorfisk. Inget konstigt med den saken om det inte vore för att när filmen gick på bio hade den 2.35:1. Vilket är då korrekt kan man fråga sig. I mina ögon är 1.78:1 ”rätt” då det är formatet på negativet men jag skall erkänna att jag hellre hade sett filmen i 2.35:1. Sådär då har vi rett ut den delen kan man undra hur bildsektionen ser ut, med tanke på att Once Upon A Time In Mexico är digitalt inspelad hade jag minst sagt hårt skruvade förväntningar. Jag kan med en glädjetår konstatera att jag endast fann ett inslag som drar ner betyget från absolut topp och det är att det förekommer en liten mängd brus. Allt annat är ren referenskvalité: skärpan ger bilden ett sådant tredimensionellt djup att det känns som om man kan ta på vad som målas upp på den vita duken. Spektrumet är extremt lekfullt till karaktären utan att minsta tendens till blödning kunde skönjas, likt skärpan är det ruskig kontroll som gäller. Svärtan är avgrundsdjup utan att för den saken skull dränka detaljer i omgivningen, kort och gott är detta så nära referensmaterial man kan komma och Superbit i kombination med digital inspelning är the shit.  

 

Flera recensioner klargjorde gällande standardutgåvan av filmen ifråga att ljudet var bra men något bristande på LFE-tongångar. Detta låter som ett fall för DTS, plocka upp den röda telefonen direkt! Ingen Superbit är komplett utan ett spår från ovan nämnda leverantör och denna version av filmen är inget undantag på den fronten. Likt bilden kunde jag endast urskilja en negativ aspekt och det är att dialogen inte är 100 % kristallklar alla gånger. Bortsett från detta är det en bombastisk ljudmatta som byggs upp i biosalongen. Med 448 Kbps kontra 768Kbps från DTS står det ganska klart vilket spår man skall ratta in receivern på innan beskådan av Once Upon A Time In Mexico. Ordet dynamik får en helt ny innebörd när kulorna viner förbi mig och träffar väggen bakom soffan, explosioner skakar om huset till grunden och separationen mellan kanalerna återger mikroskopiska omgivningsdetaljer resolut till tonen och med extrem kontroll. Ett kalasspår som jag inte har mycket negativt att förtälja om, det är bara till att rensa ut vaxet ur öronen och luta sig tillbaka i soffan och låta ljudet skölja över en.

 

Grått keep-case, inget extramaterial bla bla bla... ni kan visan vid detta lag hoppas jag.

 

Egentligen är Once Upon A Time In Mexico en renodlad B-film, enda skillnaden är att regissören/manusförfattaren/producenten Robert Rodriguez verkar ha gett sig fan på att göra detta till en av filmhistoriens snyggaste, coolaste tillika mest genomarbetade B-filmer någonsin och han lyckas på nästan varenda punkt. Visst, jag kan hålla med mina kollegor om att man kanske inte finner den mest djupgående karaktärsutvecklingen men då är man ute på väldigt tunn is om man förväntar sig sådana ting av denna typ av cineastiska verk. Nej istället gäller det att bara luta sig tillbaka och avnjuta ett synnerligen proffsigt hantverk som bara befäster Rodriguez än mer som en av vår tids mest intressanta filmskapare. Utgåvan som sådan håller ruskig standard så är du inte intresserad av extramaterial ger jag den stora tummen upp för denna Superbit-version av Once Upon A Time In Mexico.