Ronin

Det är långt ifrån alla som kan uppskatta de nyanser som går att finna i manusförfattaren David Mamets verk. Många äro de luttrade recensenter, världsvana och med i gamet sedan lång tid tillbaka som ändock inte kan ta åt sig det djup och komplexitet som kommer ur den amerikanen när han sätter sig för att plita ner en ny historia att berätta. Jag tänker inte nämna några namn så alla ni proffs som läser kan dra en lättnadens suck, just idag känner jag inte för att vädra smutstvätten inför allmän beskådan. Vad jag försöker komma fram till med denna kanske till synes trevande inledning är att det finns onekligen ett cineastiskt verk som de vise verkar klia sig i huvudet när de ställs inför problembarnet Ronin. Publiken verkar älska verket, jag kan med handen på hjärtat inte dra mig till minnes en nedslående kommentar från min bekantskapskrets beträffande dagens recensionsobjekt vilket är ett gott betyg som något. Men som sagt, vi recensenter är ett säreget släkte och efter att ha läst en del alster på Internet om Ronin verkar det onekligen som att filmen delar upp sina åskådare i två väldigt distinkta läger. Vilket tillhör jag kanske ni frågar er över morgonkaffet? Läs vidare för svaret.

 

Jag är fullt medveten om att det finns X antal recensioner som redan avhandlat vad en Ronin är men jag tänker ändå inte vara sämre än mina kollegor utan hoppar med spänstiga steg på det redan avgående tåget. I det gamla feodala Japan var samurajerna det ultimata vapnet. Om deras mästare skulle gå hädan blev skammen så stor för dessa krigare att de av samhällets normer tvingades vandra jorden som legosoldater alternativt lönnmördare, villiga att jobba om priset var det rätta. Det är denna historia som fungerar som utgångspunkt för John Frankenheimers cineastiska verk Ronin. I Frankrike samlas ett antal män som alla är främlingar för varandra men de har en gemensam nämnare: de är Ronins i modern tappning. KGB, CIA, SAS... alla är de högst letala tillika herrelösa krigare som nu står under ett och samma tak med ett syfte och det är att stjäla en väska med lukrativt innehåll för uppdragsgivaren. Mer än så behöver fotsoldaterna inte veta varpå stöten planeras ner i minsta detalj. Men frestelsen av väskans mystiska innehåll kommer snart visa sig bli för svår att motstå för vissa medlemmar ur gruppen och snart börjar ett högst dödligt dubbelspel att ta sin form.  

 

Som sagt så gillar jag en story som får åskådaren att aktivera hjärnkontoret och när det dessutom rör sig om en action med trevliga inslag av thriller ja då är jag inte sen att nappa på betet. För det är precis vad manusförfattarna J.D. Zeik samt David Mamets alias Richard Weiz erbjuder på dagens meny. Zeik den filurer hade den goda smaken att debutera som manusförfattare i Hollywoods finrum i och med sitt arbete med Ronin medan Weiz, jag menar naturligtvis Mamet, hade en hel del tunga titlar i bagaget när han slog sitt kloka huvud ihop med sin kollega varpå de skapade en av den mer slående storys att visas på den vita duken. Här återfinns en kylighet, en känsla av att ordet cool får liv genom såväl karaktärer som de miljöer dessa vandrar i. Ingenting är gratis i en film signerad Mamet och Ronin är inget undantag på den fronten, som åskådare gäller det att konstant vara med och försöka att tyda motiv och handlingar vilket alla gånger inte bär frukt vilket enligt mig är charmen med den mannens manus, det finns alltid inslag av lappkast som inte ens den mest ärrade cineasten kunde förutspå och på så sätt hålls man konstant alert. Detta sagt är inte historian till Ronin fläckfri på något vis, vissa element är för smarta för sitt eget bästa och stundtals kan jag instämma i den frustration som andra recensenter känner inför verket.

 

Den bortgångne regissören John Frankenheimer hade utan tvekan några av filmhistoriens största succéer i sitt CV innan han slog sig ner i regissörsstolen för att göra realitet av Zeiks och Mamets manus. Med bland andra Grand Prix (som skulle komma väl till användning i skapandet av Ronin) samt The French Connection II för att nämna några storverk känns det som att Frankenheimer var helt rätt man att skapa den hårdkokta historia som manusförfattarna hade plitat ner på pränt. Och jag kan bara till att konstatera att vår regissör verkligen tog vara på precis varenda liten nyans som går att återfinna i filmens story. Filmen förs framåt i ett konstant tempo utan allt för många andningshål för åskådaren vilket gör att man hela tiden hålls fängslad av det som målas upp på den vita duken. Frankenheimer skapar en modern French Connection, en atmosfär som är lika grå som rå vilket bildar en känsla som nästan går att ta på i biosalongen. Genom att placera händelserna i Europa skapar man en betydligt mer autentisk känsla, borta är de glittriga fasaderna som går att återfinna i drömfabriken på andra sidan vattenpölen. Nu för tiden har flera regissörer anammat detta drag, en av anledningarna att till exempel serien om Jason Bourne är en sådan framgång är just att de utspelar sig i de mörkare hörnen av ett Europa som man inte gärna vandrar i nattetid ensam. För att inte tala om Ronins biljakt genom den franska Rivieran, en sekvens som redan nu gått till filmhistorien som något av det mest hårresande man kan beskåda. 

 

Denna Special Edition av Ronin presenterar filmen i formatet 2.35:1 som är anamorfisk. Tidigare utgåvor av filmen har fått väldigt höga betyg gällande bild samt ljud så det skall erkännas att jag hade en del förväntningar när jag bänkade mig i filmsoffan för att göra en kritisk granskning av de tekniska aspekterna. Innan skulle dock min gode vän Franz fälla ett varningens ord: den gamla utgåvan såg ut som en smärre katastrof bildmässigt. Han hade helt rätt i sina observationer skulle det visa sig när jag själv satte på mig de kritiska tillika välputsade glasögonen. Det vilar en form av dassighet över hela bilden, den känns helt enkelt urvattnad och livlös. Detta kanske inte syns så tydligt i Ronins inledande sekvenser då det förekommer mycket skuggor och mörka miljöer men när vi transporteras till Nice blir det tämligen uppenbart. Svärtan gör ett godkänt jobb men varken mer eller mindre för den delen vilket även kan appliceras på skärpan: stundtals briljant, andra gånger helt ute ur matchen. Jag kunde dock inte skönja några spår av artefakter såsom Edge Enhancement vilket är positivt. Mindre positivt är att det förekommer en hel del bakgrundsbrus samt spår av smuts och repor genom hela filmens längd. 

 

Till skillnad mot tidigare svenska utgåvor av Ronin får vi med denna Special Edition ett DTS-spår att lystra till vid beskådan av filmen vilket skall bli mycket intressant att undersöka då det gamla från Dolby Digital har mottagit mycket goda omdömen i pressen. Dolby Digital i all ära men här mina vänner är det DTS som gäller och inget annat ty det ljud som pumpas ut ur mina högtalare höll på att blåsa mig ur soffan. Vi har alltså framför oss ett vidunder av ursinneskraft som bara vill mer och mer allt eftersom filmen fortskrider och det är inte långt ifrån att man får plocka fram hörselskydden, att skruva ner volymen på receivern är inte ens tänkbart idag. Det första som slår mig är hur aktiv subwoofern är med att konstant leverera LFE-tongångar som likt ett åskväder konstant mullrar i bakgrunden för att plötsligt klyva mitt biorum i tvenne delar när det sker en explosion på den vita duken. Separationen mellan kanalerna är av kanonkvalité då vi verkligen placeras mitt i händelsernas centrum och hamnar i en synnerligen dynamisk ljudbubbla. Det enda som drar ner betyget från absolut topplacering är dialogen som jag uppfattade som minst sagt grumlig till karaktären, synd när precis allt annat med soundtracket är genomarbetat ner till minsta beståndsdel men betyget blir dock mycket högt. 

 

Denna R2SWE Special Edition av Ronin levereras i ett slip-case med ett mycket snyggt omslag som i mina subjektiva ögon slår det tidigare, inuti finner vi ett keep-case som huserar två stycken DVD-skivor samt ett tunnare häfte med intressant information gällande såväl manus som inspelningen av filmen. På den första skivan finner vi ett kommentatorspår med regissören John Frankenheimer vid mikrofonen. Frankenheimer pratar väldigt entusiastiskt och med ett jämnt väl avvägt tempo om varje scen varvat med intressanta anekdoter från inspelningen. Skiva nummer två innehåller de verkliga godsakerna. Det som skiljer denna utgåva från tidigare versioner av filmen är att vi erbjuds en rad mycket intressanta dokumentärer att beskåda som, likt kommentatorspåret, verkligen ger oss all information vi behövde veta om Ronin och sedan får vi påbackning. Det återfinns även ett alternativt slut samt ett stillbildsgalleri och vi rundar av med trailers. En mycket kompetent DVD-utgåva som gör en bra film total rättvisa är min slutvotering.   

 

Det har väl knappast undgått någon läsare att jag verkligen uppskattar denna actionhistoria med inslag av thriller. Eller är det en thriller med inslag av action... i vilket fall som helst rankar jag Ronin högt upp på min personliga lista över favoritfilmer. Manuset är inte obegripligt, det är bara smart och håller man huvudet kallt vid beskådan av filmen erbjuds åskådaren ett mycket slipat hantverk från såväl regissör som manusförfattare. Denna Special Edition av Ronin gör verkligen skäl för sin benämning, bilden må inte vara den absolut bästa men detta kompenseras mer än väl av ett synnerligen bombastiskt ljudspår samt intressant extramaterial.